Big Blue

IBM, International Business Machines också benämnt Big Blue efter sin blå logga, var en gång världens dominerande dataföretag. Man tillverkade stordatorer, minidatorer (rymdes på den tiden i enstaka garderober) och superdatorer. Man tillverkade terminaler, skrivare, komponenter och kringutrustning. Det fanns knappt något som gick att använda till en dator som inte tillverkades av IBM. Och det var bara hårdvaran. Sedan kom alla program från firmware och drivrutiner till operativsystem och tillämpningar. IBM var så stora att deras utvecklingsbudget var större än övriga världens dataföretags sammanlagda omsättning. De var datavärldens Standard Oil med fullständig dominans på sin marknad.

Hela denna verksamhet var uppbyggd enligt industrisamhällets principer. Man forskade, konstruerade, patenterade, tillverkade och sålde. Och man tog bra betalt, IBM stod ju för kvalitet och kunnande. Man såg till att värja sig mot sina konkurrenter med omfattande patentverksamhet och man stängde in sina kunder med hjälp av licenssystemet. Allt tuffade på och pengarna strömmade in. Med tiden växte även konkurrenterna men de hade inget att sätta emot när jätten spände musklerna.

Men så hände något. Jätten som verkade osårbar slappnade av en smula vid framtagandet av en i deras tycke mycket obetydlig och simpel produkt. En del kunder hade efterfrågat en personlig dator. En maskin där man liksom byggde ihop en mycket enkel dator med terminalen och som man kunde ha på skrivbordet. Skulle inte IBM kunna fixa en sådan? Efter en del turer kom så IBM med sin Personal Computer, PC kort och gott. Efter en del inledande trassel med operativsystem köptes DOS in från ett obskyrt källarföretag i Redmond, Microsoft hette de visst. Med hjälp av reverse engineering lyckades konkurrenter knäcka specifikationen och man började tillverka kopior sk IBM-kompatibla PC-datorer. Eftersom produkten var så obetydlig hade inte IBM varit så noga med patentskyddet. I början var datorerna verkligen simpla och hade inte heller så stor spridning. Men efter några generationer började de bli riktigt kraftfulla och mängden leverantörer av såväl hårdvara som program bidrog till spridningen som idag blivit helt enorm.

IBM förstod efter ett tag att de fött upp en gökunge och försökte ta tillbaka kontrollen över PC'n genom att lansera en ny standard MCA, Micro Channel Architecture och sitt eget operativsystem OS2. Framgången blev mycket begränsad och efter något år ville ingen köra OS2 trots att det delades ut gratis. IBM hade förlorat matchen och krympte kraftigt medan konkurrenterna växte och frodades. Framförallt Microsoft som fått ett enormt uppsving som leverantör av operativsystemet till samtliga sålda PC-datorer i världen och som lärt sig affärsmetoder av IBM och gjorde sitt bästa för att stänga in hårdvaruleverantörer, återförsäljare och kunder i olika licenssystem. De har haft extremt goda vinstmarginaler, över 90% på sina operativsystem.

IBM's problem växte, man tappade försäljning på nästan samtliga segment. De röda siffrorna stod parad, bokslut efter bokslut. Då gjorde man ett strategiskt lappkast. Man övergav industrisamhällets affärsmodell och införde en ny. Man slutade att tillverka en massa prylar som man hade svårt att konkurrera med. Istället började man sälja tjänster. IBM som hade erövrat världen med kontorsmaskiner började istället att sälja sitt kunnande. Man tog helt enkelt ett jätteskutt in i kunskapssamhället. Idag är IBM en av de ledande tjänsteleverantörerna och jobbar mycket med Open Source-mjukvara som Linux. Man har övergivit sina gamla strategier med att försöka tvinga sig på kunden genom instängning i sina lösningar. En kund som förstår att han blivit instängd förstår också att han blir lurad på pengar. Därför är det inte en framgångrik affärsmodell i kunskapssamhället. Nu måste leverantören göra ett bra jobb, vårda sin kund genom ett bra samarbete och ha som mål med leveransen att kunden skall tjäna på den.

Affärsmodellen för kunskapssamhället bygger på ett win/win-förhållande. I Motsats till industrisamhället som bygger på exploatering av resurser och människor, bygger kunskapssamhället på samarbete och att alla bidrar till ett gemensamt mål. Genom att dela med sig av sin pusselbit och sitt kunnande blir man inte fattigare. Istället blir vi alla rikare. Genom att jag bidrar med min bit får jag tillgång till en miljard bitar från andra. Det här har man förstått på IBM. Det räddade dem från undergång när deras produkter blev allt svårare att sälja.

Kunskapssamhällets budskap behöver spridas till alla som ännu inte insett att nya tider kräver ett nytt synsätt.