torsdag 4 februari 2010

Gratisläsning på nätet är och kommer att förbli en självklarhet.

Industrisamhällets media har inte förstått Internets dynamik och förmåga att förändra förutsättningar för affärsmodeller. Det som gällt i flera hundra år stämmer inte längre. Eftersom Internet sänker kostnaden för publicering och distribution till praktiskt taget noll, finns det alltid någon därute som kan erbjuda marknaden samma produkt som du och till priset av noll kronor. Man måste vara beredd att konkurrera med gratis. Kan våra media konkurrera med gratis idag?

De stora amerikanska drakarna med Washington Post och New York Times har länge fört en hopplös kamp mot nätets gigant Google. Att de börjar ta betalt för material på nätet kommer sannolikt bara att medföra färre läsare för deras nätupplagor. Läsarna och därmed annonspengarna flyttar till någon annan. Det är ju inte heller prenumerationerna som betalar tidningarna utan lejonparten av intäkter kommer från annonsering. Så är det med papperstidningen och inga betalningsmodeller på nätet lär kunna ändra på det. Att ta betalt av läsaren för tillgång till tidningarnas nätupplagor är att möta nya hot/utmaningar med förlegade metoder. Ungefär som när polska kavalleriet försökte föra krig mot tyskt pansar.

Kunskapssamhällets media behöver nya affärsmodeller och nya betalningsmodeller. Att publicera via nätet är naturligtvis den bästa vägen att nå läsarna. Man når alla, jorden runt, i samma ögonblick som man publicerar. Inga tidningar behöver tryckas, packas, och delas ut. Inga träd behöver fällas för att göra papperet. Ingen olja/bensin/el behövs för att driva den fysiska distributionskedjan. Det innebär enorma besparingar för vårt samhälle och för miljön samtidigt som servicen till läsaren blir bättre. Kan man ha en gratis papperstidning som Metro går det absolut att ha gratistidningar på nätet.

Det som står i vägen för utvecklingen är som vanligt rädslan för förändring parad med ett hårdnackat motstånd från dem som ser sina affärsmodeller vittra sönder. De gör allt för att bibehålla status quo och hindra oss andra från att dra nytta av förändringarna. Som vanligt kommer de inte att kunna stoppa utvecklingen, bara försena den en smula. Vi andra bygger på kunskapssamhället.

måndag 1 februari 2010

230 dagar

Hemkommen från NY var det jobbigt att hitta tillbaka till den vanliga dygnsrytmen igen. Det straffar sig att manipulera med den biologiska klockan. Man tappar en del av styrfarten ett tag. Timing är viktigt, inte bara på det personliga planet. Det gäller allt här i livet. Just nu är siffran 230 viktig för vår timing.

Det är 230 dagar kvar till valet. Vi har alltså 230 dagar på oss att övertyga Sveriges väljare om att Piratpartiet driver de frågor som är viktigast för Sverige idag. Varje dag är en möjlighet som vi kan och ska utnyttja till att sprida vårt budskap: Kom, följ med oss och bygg kunskapssamhället! Sätt stopp för övervakning och kränkning. Låt kultur och kunskap blomstra. Det är dags att göra skillnad.

torsdag 7 januari 2010

I´m a-Maced, are you a-Maced?

Den här julen har jag varit konsekvent och firat den på rätt ställe. Eftersom julen firas med konsumtion som en hyllning till den allsmäktiga Marknaden har jag i år (tillsammans med en del av familjen) firat den i New York. På Manhattan finns ett stort antal tempel till Marknadens ära, till exempel Macys på 7-e avenyn i närheten av där vi bor. Macys består av ett kvarter mellan 7-e och Broadway samt mellan 34-e och 35-e gatan, en stor katedral. Inne i dess 11 våningar finns ett stort antal kapell med altare åt de olika Marknadshelgonen DKNY, Tommy Hilfiger, Fossil, etc. Alla har de sin plats här och de flesta har sina präster som skall lotsa menigheten in till den rätta tron eller varumärket som de icke troende kallar det. Väl inne i ett av kapellen vägleds man bland trons rätta attribut och hamnar så småningom framför pärleporten vid kassa-apparaten där man kan bekänna sig till den rätta läran och få känna den himmelska friden medan plånboken blir lättare. Väl ute på gatan igen har man inte långt till nästa tempel, och nästa, och nästa...

På den mycket begränsade yta Manhattan utgör finns ett utbud som förmodligen saknar motstycke i världen. Här finns allt. Alla varuslag, alla prisklasser och från alla världens hörn. Det är ett konsumtionssamhälle som kräver enorma resurser att hålla igång. Samtidigt finns i princip inga lokala resurser, allt tillförs utifrån. Och det krävs stor insats för att ens synas. Alla trimmas i att exponera sitt utbud till max. Allt är yta, kommunikation och upplevelse. Det har för länge sedan upphört att vara verklig behovsuppfyllelse, allt går ut på att skapa behov som vi inte hade en aning om att vi kunde ha.

Manhattans varuutbud är signifikativt för att industrisamhället har nått vägs ände. För att hålla igång hjulen måste produkter produceras och säljas, annars fungerar inte systemet. Men produktionskapaciteten överskrider behovet med råge. Då måste nya behov skapas genom att locka med nya features, stilar, färger och gud vet vad. För att hålla igång hjulen, för att skapa arbeten, sysselsättning och inkomster. Samtidigt utarmas vår jord på resurser. Vi pumpar in värdefulla råmaterial från ändliga tillgångar i en mättad marknad där ingen egentligen behöver dem. Vi spär på växthuseffekten och skapar en mängd andra miljöproblem, för att hålla industrisamhället igång. Det som fört vår utveckling framåt på ett ojämförligt sätt de senaste tvåhundra åren, visar sig vara en gökunge som är på väg att sluka allt. På marknad efter marknad ser vi det hända. Produktionskapaciteten växer över ”efterfrågetaket” och efterfrågan stimuleras på mer eller mindre kreativa sätt. Vi ser i dagarna hur bilindustrin brottas med sitt efterfrågeproblem. Det går helt enkelt inte att sälja så många bilar som produceras. Det kloka är ju då att minska produktionskapaciteten och stänga fabriker. Men ingen vill bli sittande med Svarte Petter.

Den långsiktigt hållbara lösningen är inte att fortsätta producera mer än vi behöver. Det är dags för ett av mänsklighetens större paradigmskiften. Det är dags att gå vidare från industrisamhället och ta steget över till kunskapssamhället där produktionen baseras på tjänster och inte på produkter. Det är en i grunden resurssnål produktion som inte leder till att framtiden utarmas på det sätt som industrisamhällets produktion gör. Redan har en del hänt. Tjänstesektorn har vuxit medan industrisektorn gått kräftgång men det har inte varit någon medveten satsning som driver på utvecklingen. Tyvärr är det så att politiker brukar vara de som sist inser nödvändigheten av förändringar av det här slaget trots att de borde vara pådrivande. Med en mer framsynt satsning från samhällets sida skulle övergången kunna ske fortare och vi skulle vinna ett internationellt försprång som skulle främja vår ekonomi. Det skulle kunna bli nya exportmarknader för våra kunskapsföretag.

Hittills är det bara Piratpartiet som har kunskapssamhället på en framskjuten plats i sitt program. Hur lång tid skall det ta för övriga partier att vakna? Hur länge skall de klamra sig fast i industrisamhället och bromsa vår utveckling? Hur länge skall de försöka att lösa problemen genom att föda gökungen?

tisdag 15 december 2009

Det upphovsrättsindustriella komplexet

Den på sin tid mycket populäre president Kennedy myntade uttrycket ”det militärindustriella komplexet” för att beskriva krigsindustrins och militärens nära, nästan symbiotiska samarbete. För Kennedy innebar samarbetet ett problem därför att de normala regler som styr kund- leverantörsförhållanden hade satts ur spel. Industri och militär hade gemensamt anpassat sitt sätt att agera gentemot staten, beställaren. Militären som borde haft beställarrollen samarbetade istället med leverantören, industrin. När någon eller några parter agerar på ett sådant sätt att viktiga komponenter i ett kund- leverantörsförhållande sätts ur spel blir marknaden osund och oskäligt mycket pengar hamnar i någondera partens ficka. För att upprätthålla ett sådant osunt affärsförhållande behövs något stöd som stabiliserar obalansen. Det stödet kan till exempel bestå av mutor som verkar vara mycket vanliga inom vapenhandeln.

Obalans i affärsrelationerna är tyvärr inte begränsad till försvarsindustrin. Den finns sannolikt i någon mån i de flesta branscher men är oftast inte så tydlig. Sunda affärsrelationer bygger på att båda parter skall vinna på affären på ett rimligt rättvist sätt. Insatsen man gör i affären skall avspegla utbytet, annars blir endera parten missnöjd och går till en konkurrent. Så gör man på en fungerande marknad, det är en grundläggande mekanism. Tyvärr så fungerar inte marknaderna alltid enligt detta ideal. Girigheten lurar hela tiden bakom hörnet och försöker bedra rättvisan. Många aktörer försöker få ett större utbyte av affärstransaktionen än deras insats rimligen berättigar till. Trenden idag är att man skall ”äga affärstransaktionen” med så liten insats som möjligt. Man skall sälja det en annan tillverkar men man skall inte ha egen tillverkning, inga lager, ingen distribution. Man försöker begränsa sin insats till själva affären. Huvudsakligt värdeskapande, affärsnyttan får någon annan bistå med. Till hjälp för att upprätthålla en sådan obalans använder man lagar och avtal, hot och rättsprocesser parat med en aktiv lobbyism samt i extrema fall vapenmakt.

Motivet för att ha en lagstiftning om upphovsrätt är att stimulera till nyskapande och spridande av nya idéer, ny kunskap och ny kultur. Upphovsmannan ges rätt till ett tidbegränsat monopol för kommersiellt utnyttjande av sin skapelse. Det är en inte alltid uttalad överenskommelse som ligger bakom: ”om du delar med dig får du förstatjing på att tjäna pengar på det du gjort.” Häri ligger en mycket viktig poäng. Lagstiftningen bygger på en ömsesidighet, en balans där båda parter skall vinna på att lagreglerna tillämpas. Det finns ingen anledning att ha en sådan lagstifting om den enbart skulle gynna endera parten. Rent allmänt är lagstiftning utformad för att se till att ingen skall förfördela någon annan. Det är själva poängen med lagstiftningen. När det gäller lagar om upphovsrätt och patent är det tyvärr idag väldigt tyst om ömsesidigheten. Upphovsrättslobbyn är mycket högljudd när det gäller de egna rättigheterna och flyttar hela tiden fram sina positioner. En upphovsrätt som ger monopol åt upphovsrättsinnehavaren upp till 70 år efter upphovsmannens död är ju grotesk i sin obalans. Vad har samhället fått i utbyte då? 70 år efter upphovsmannens död är ju verket i de allra flesta fall också dött, åtminstone ur kommersiell synvinkel.

Patentlagstiftningen har också tillkommit för att stimulera nyskapande. Kommersiellt monopol under begränsad tid i utbyte mot att informationen sprids. Enkelt, klart och rättvist, när det används rätt. Tyvärr missbrukar många företag patentsystemet genom att ta patent på så mycket som möjligt enbart för att stoppa konkurrenter. Stora företag har ”patentportföljer” där man handlar med varandra för att komma runt dessa begränsningar. Samtidigt är patent ett svagt skydd om man inte har ett koppel med advokater för att driva rättsprocesser och försvara patenten. Vi kan ju se på Håkan Lantz, vår meste uppfinnare, som efter ett antal banbrytande uppfinningar och medföljande patent idag ägnar sin tid åt rättsprocesser. Vilket slöseri med en synnerligen begåvad mans tid. Förutom missbruket med att blockera konkurrenter har vi också den befängda tillämpningen att ta patent på genetiskt material. Patent på liv! Allt genetiskt material bygger på 4 byggstenar som kombineras i kedjor. Det är allmänt känt liksom att vissa delar av kedjan är aktiva och andra inte. I naturen görs kedjorna om genom mutationer som ger nya mönster, det pågår hela tiden. Vi borde helt enkelt lämna det patentet till naturen som är den verklige uppfinnaren, inte något företag som gör en specifik variant. Det finns ju inte patenträtt på maträtter som ju är en liknande sak, variant på redan känt tema. Sedann har vi medicinpatent som har sin egen logik. Här är största invändningen att människor i fattiga länder inte kan få tillgång till effektiv medicin beroende på att läkemedfelsföretagen tar ut höga priser medan patenten gäller och sjuka, fattiga människor dör i onödan. Här finns ändå en viss hjälp genom att läkemedelsföretag i tredje världen tillverkar billiga kopior på licens. Dock är inte den principen tillräckligt omfattande för att lösa problemet.

Gemensamt för både patent och upphovsrätt är att man från företagens sida satsar stort på att påverka politiker och allmänhet genom lobbyverksamhet och opinionsbildning. Vid otaliga tillfällen har företrädare för upphovsrättsindustrin gråtit krokodiltårar över upphovsmännens förlorade inkomster. Hur skall artisterna överleva? Vem skall skapa något om man inte tjänar pengar på sin skapelse? Deras propaganda faller platt till marken i ljuset av den nyligen släppta forskingsrapporten från KTH. Där belyses, med branschens egna siffror att upphovsmännens och artisterna inkomster ökat de senaste tio åren. Däremot har industrins inkomster minskat vilket ju varit den egentliga anledningen till tårarna. Men det hade ju inte varit sån klädsamt att framhålla den egna girigheten som grund för integritetskränkande behandling av de egna kunderna förstås. Att prata för de personer vars arbete man själv utnyttjade för egen vinning såg ju snyggare ut. Förmodligen kommer de med hjälp av sina advokater att försöka döda rapporten nu så brukar de ju jobba.

lördag 5 december 2009

Vindskydd, väderkvarnar och begravningar.

Människans psyke fungerar i vissa avseenden på ett märkligt sätt. Jag tänker främst på hur vi förhåller oss till förändringar i vår omvärld. När vi är små tar vi till oss allt, okritiskt. Det beror ju förstås på att vi inte har någon tidigare kunskap att jämföra med. Allt ha samma värde. Så småningom får vi en någorlunda heltäckande bild av hur världen ser ut och fungerar. Det blir då mycket svårare att ta till sig nya intryck och nya företeelser för det innebär också en ansträngning att lägga till nya saker. Det betyder att vi aktivt måste ändra den världsbild vi redan har. Det innebär många gånger att vi måste ändra vårt sätt att leva, vilket är obekvämt. Det innebär kanske förlorade inkomster när gamla strukturer, kommunikationsmönster och affärsmodeller börjar svikta. Vår första reaktion brukar då bli att försvara det befintliga, att bygga vindskydd mot förändringens vind. Som regel brukar ett sådant beteende vara kontraproduktivt i längden och innebära att man halkar efter och får se hur de som insåg förändringens fördelar skaffar sig fördelar med hjälp av förändringen. De utnyttjar förändringens vind med sina väderkvarnar. Sen finns det också de som aldrig ens kommer att erkänna förändringen över huvud taget. Förnekelse är den sista försvarsmuren. För dessa är utvecklingen ett sorgligt kapitel eftersom utvecklingen för dem är kopplad till begravning, deras egen. När de inte längre finns kvar försvinner ett hinder för oss andra.

Utvecklingsbeskrivningen ovan kan i stor utsträckning kopplas till hur människor förhåller sig till IT och Internet. För den yngre generationen upp till ca 30 år är IT en självklarhet, ett sätt att kommunicera och hantera sin vardag. De har växt upp med datorer och Internet har varit med sedan de började skolan. För 30 – 40 åringar är Internet också ganska självklart om än inte lika naturligt. Datorn var inte en del av deras uppväxt men de var ändå relativt unga när den började bli vanlig. För 40 – 60 åringar är det en helt annan sak. De har inte haft en möjlighet att använda en dator i unga år. De flesta har ändå tagit till sig möjligheten. Man har skaffat en hemdator, man har mail och sköter sina bankärenden. Men det är inte vanligt att man ägnar sig åt chat eller andra online-aktiviteter. Många är också rädda och misstänksamma. De flesta vågar inte heller prova sig fram av rädsla att förstöra något. Över 60 är motståndet ofta kompakt och oresonligt. Har jag klarat mig utan hittills...

Är det inte tråkigt att vi människor blir så stela i vår uppfattning av vår omvärld? Förutom att äldre människor stannar upp i utvecklingen skapar det också motsättningar mellan generationerna. Detta blir emellanåt också tydligt inom politiken. Eftersom politiker i allmänhet är lite äldre än sina väljare blir de också oftast mer gammaldags och mindre utvecklingsbenägna. Politiker är därför sena att ta till sig nyheter och driver sällan på utvecklingen. Det historiska praktexemplet inom svensk politik är Göta kanal. Detta fantastiska bygge som man väntade med så länge att det förlorade sin ekonomiska betydelse. När kanalen var klar höll järnvägen redan på att ta över.

Våra politikernas agerande runt Internet och dess utbyggnad ligger väl närmast på vindskyddsnivå. Man låter ”marknaden” sköta utbyggnaden så man slipper ta några ekonomiska risker. När det gäller lagar och regler för Internet så verkar begravning vara det som bäst kan föra utvecklingen framåt. Våra politiker är med andra ord inte särskilt framsynta och har inte förstått vilken framtid som väntar och hur man bäst främjar den. Hur länge skall vi vänta på dem? Eftersom det verkar dröja med deras begravning är bästa alternativet att rösta bort dem ur riksdagen ersätta dem med folk som ser vart utvecklingen är på väg.

Vi står inför ett av mänsklighetens större paradigmskiften och politikerna är blinda för det. Industrisamhället håller på att minska i betydelse och något nytt är på väg att ta över. I framtiden kommer kunskapssamhället att vara grunden för vårt välstånd. På samma sätt som jordbrukssamhället försvann kommer också industrisamhället att försvinna. Vi behöver satsa på omställningen till kunskapssamhället och vi behöver börja nu. Vi behöver ha folk i riksdagen som har förstånd att satsa på kunskapssamhället. Det är dags att rösta in Piratpartiet i riksdagen.

måndag 16 november 2009

Nytt liv

Idag har jag fått nytt liv. Min blogg har lagts till Piratpartiet live. Nytt liv är något helt fantastiskt när man är 55+, jag lovar.

Samtidigt kan vi se ett alldeles nytt liv i Piratpartiet. Det är en aktivitet utan like med riksdagskandidater som presenterar sig själva och svarar på frågor från medlemmarna. Vilken härlig aktivitet, vilket liv! En sådan enorm kraft som kommer i dagen när Piratwebben sjuder av engagemang.

Piratpartiet är lite grann som ett barn som växer upp och börjar skolan. Nästa år skall vi ta vårt gemensamma barn Piratpartiet och låta det börja sin skola, Riksdagen. Och vårt barn är inte annorlunda än andra barn. Därför kan det mycket mer om datorer och Internet än de gamla lärarna i skolan. Det skapar en situation som kan vara svår att hantera för de gamla lärarna så vi får förbereda vårt barn så att det inte råkar illa ut pga andras oförstånd. Samtidigt finns det de som vill vårt barn illa. Vårt barn måste ACTA sig för ränksmidarna som spelar med dolda kort och se till att få vara ipred för alla tjuvlyssnande olyckskorpar, FRA, FRA!

Nytt liv är så bräckligt men så härligt att hela världen tycks smälta.

onsdag 11 november 2009

Big Blue

IBM, International Business Machines också benämnt Big Blue efter sin blå logga, var en gång världens dominerande dataföretag. Man tillverkade stordatorer, minidatorer (rymdes på den tiden i enstaka garderober) och superdatorer. Man tillverkade terminaler, skrivare, komponenter och kringutrustning. Det fanns knappt något som gick att använda till en dator som inte tillverkades av IBM. Och det var bara hårdvaran. Sedan kom alla program från firmware och drivrutiner till operativsystem och tillämpningar. IBM var så stora att deras utvecklingsbudget var större än övriga världens dataföretags sammanlagda omsättning. De var datavärldens Standard Oil med fullständig dominans på sin marknad.

Hela denna verksamhet var uppbyggd enligt industrisamhällets principer. Man forskade, konstruerade, patenterade, tillverkade och sålde. Och man tog bra betalt, IBM stod ju för kvalitet och kunnande. Man såg till att värja sig mot sina konkurrenter med omfattande patentverksamhet och man stängde in sina kunder med hjälp av licenssystemet. Allt tuffade på och pengarna strömmade in. Med tiden växte även konkurrenterna men de hade inget att sätta emot när jätten spände musklerna.

Men så hände något. Jätten som verkade osårbar slappnade av en smula vid framtagandet av en i deras tycke mycket obetydlig och simpel produkt. En del kunder hade efterfrågat en personlig dator. En maskin där man liksom byggde ihop en mycket enkel dator med terminalen och som man kunde ha på skrivbordet. Skulle inte IBM kunna fixa en sådan? Efter en del turer kom så IBM med sin Personal Computer, PC kort och gott. Efter en del inledande trassel med operativsystem köptes DOS in från ett obskyrt källarföretag i Redmond, Microsoft hette de visst. Med hjälp av reverse engineering lyckades konkurrenter knäcka specifikationen och man började tillverka kopior sk IBM-kompatibla PC-datorer. Eftersom produkten var så obetydlig hade inte IBM varit så noga med patentskyddet. I början var datorerna verkligen simpla och hade inte heller så stor spridning. Men efter några generationer började de bli riktigt kraftfulla och mängden leverantörer av såväl hårdvara som program bidrog till spridningen som idag blivit helt enorm.

IBM förstod efter ett tag att de fött upp en gökunge och försökte ta tillbaka kontrollen över PC'n genom att lansera en ny standard MCA, Micro Channel Architecture och sitt eget operativsystem OS2. Framgången blev mycket begränsad och efter något år ville ingen köra OS2 trots att det delades ut gratis. IBM hade förlorat matchen och krympte kraftigt medan konkurrenterna växte och frodades. Framförallt Microsoft som fått ett enormt uppsving som leverantör av operativsystemet till samtliga sålda PC-datorer i världen och som lärt sig affärsmetoder av IBM och gjorde sitt bästa för att stänga in hårdvaruleverantörer, återförsäljare och kunder i olika licenssystem. De har haft extremt goda vinstmarginaler, över 90% på sina operativsystem.

IBM's problem växte, man tappade försäljning på nästan samtliga segment. De röda siffrorna stod parad, bokslut efter bokslut. Då gjorde man ett strategiskt lappkast. Man övergav industrisamhällets affärsmodell och införde en ny. Man slutade att tillverka en massa prylar som man hade svårt att konkurrera med. Istället började man sälja tjänster. IBM som hade erövrat världen med kontorsmaskiner började istället att sälja sitt kunnande. Man tog helt enkelt ett jätteskutt in i kunskapssamhället. Idag är IBM en av de ledande tjänsteleverantörerna och jobbar mycket med Open Source-mjukvara som Linux. Man har övergivit sina gamla strategier med att försöka tvinga sig på kunden genom instängning i sina lösningar. En kund som förstår att han blivit instängd förstår också att han blir lurad på pengar. Därför är det inte en framgångrik affärsmodell i kunskapssamhället. Nu måste leverantören göra ett bra jobb, vårda sin kund genom ett bra samarbete och ha som mål med leveransen att kunden skall tjäna på den.

Affärsmodellen för kunskapssamhället bygger på ett win/win-förhållande. I Motsats till industrisamhället som bygger på exploatering av resurser och människor, bygger kunskapssamhället på samarbete och att alla bidrar till ett gemensamt mål. Genom att dela med sig av sin pusselbit och sitt kunnande blir man inte fattigare. Istället blir vi alla rikare. Genom att jag bidrar med min bit får jag tillgång till en miljard bitar från andra. Det här har man förstått på IBM. Det räddade dem från undergång när deras produkter blev allt svårare att sälja.

Kunskapssamhällets budskap behöver spridas till alla som ännu inte insett att nya tider kräver ett nytt synsätt.